fredag 29 januari 2016

"Att vidga sina vyer", eller "Instruktion till att börja klättra is"

När jag skadade axeln för precis ett år sedan idag, så var det många tankar som flög genom huvudet. Först kom såklart tvivlet om att jag överhuvudtaget skulle kunna klättra igen. Ganska snart förstod jag att axeln skulle bli bra, och att det inte var färdigklättrat för min del ännu på ett tag. Men vad är det jag tycker är roligt med klättring, och varför klättrar jag? Med tiden kom insikten att utomhusklättring, gärna multipitch, är det roligaste. Ja, varför i så fall inte klättra utomhus även på vintern? Då bestämde jag mig alltså för att börja klättra is.



Sköna dagar i Nissedal med Pelle
Författaren överanstränger sin axel på Jämtland, Jämtland,
regnar ständut i Ringkallen. Foto: Daniel Johansson


























Det var ju enkelt att med armen i mitella ligga i sin säng, knappt ett år före nästa säsongsstart, ta det beslutet. Våren kom och (försiktig) klättring med den. Det blev lite tradklättring, och faktiskt även resor till Nissedal med Pelle och Ringkallen med Daniel. Axeln blev bättre och bättre, men med periodvisa svackor. Senhöst/tidig vinter uppvisade fantastiskt fina förhållanden för klättring. Vi var utomhus långt in i december och klättrade rep. Axeln var i kanonform, och jag gjorde till och med ledpress på min tidigare maxnivå (visserligen vertikal klättring, men ändå).


Författaren överanstränger axeln på Som en Jehu i Runsa annandag jul. Foto: Tor Eimre.
Då kom snön, och med den tog möjligheten till (axelvänlig) utomhusklättring slut. Jaha, då kanske det var dags att ta tag i det där beslutet då, att börja hacka is.

Utrustning behövs förstås. John har ibland försökt locka över mig till isklättrarnas skara genom att säga att man då får handla prylar till ett värde motsvarande ungefär vad en japansk småbil kostar. Om du känner någon som klättrat is i några år så är det inte svårt att få tag i utrustning. Denne någon kommer att ha minst trippel uppsättning av allt, så det är bara att snällt be om lov att låna eller köpa en uppsättning. Jag ringde såklart Daniel. Han har betydligt större fötter än jag, men eftersom det är svårt att välja rätt storlek på storskor så hade han alltså ett par Spantik som passar mig perfekt som han inte längre använder. Till storskorna behöver man stegjärn. Tydligen så kommer det nyare och bättre modeller hela tiden, och det är en bra sak för oss som vill börja, för det innebär att vi kan ta över den där äldre och sämre utrustningen. Alltså hade jag även ett par M10 att spänna fast på mina Spantik. Yxor då? Ja, det är samma där. Daniel har trippel uppsättning yxor (ja, det blir sex stycken isyxor om man räknar ihop dom), och jag tog över hans gamla Quark. Han har nog händerna fulla ändå, med de fyra yxor han har kvar.

Jag har i tjugofem års tid sagt till min kära fru att det där med isklättring är riktigt riktigt farligt. Ofta har jag också återberättat någon historia om vänner som kommit tillbaka från norska äventyr med blåmärken stora som mattallrikar, spräckta hjälmar, förfrysta händer och nästan knasigt stora leenden på läpparna. Nu skulle jag alltså försöka ta tillbaka det där och bestämt hävda motsatsen... Till saken hör att hon själv ägnar sig åt en ganska riskfylld och i skadestatistiken överrepresenterad aktivitet, nämligen ridning. Det, och det faktum att hon för några år sedan råkade ut för en ridolycka som hade kunnat sluta betydligt värre än det nu gjorde, innebar att jag efter viss trevande tillvänjning i ämnet nu kunde börja prata om att åka iväg och klättra is. Visst kan man i smyg börja samla på sig det skrot man behöver, men att faktiskt åka iväg i ett par dagar utan att berätta för sin fru vad man ska göra (eller dra till med en lögn) kändes inte aktuellt.

Daniel på Brudslöjan.
Nu var allt upplagt. Bara att sätta igång. Eller? Nej, det behövs en sak till. Is. Efter att ha gått med i varenda isklättergrupp på fejjan börjar jag inse att den där torra fina hösten/vintern nog inte var så gynnsamt för isbildningen. Det var för torrt. Det var för varmt. Till sist blev det i alla fall kallt, men det behövs som bekant både kyla och vatten för att skapa is. Med tiden kom det ändå rapporter om klätterbar is både här och där. Jag hängde med Joel på en kvällssession på Borgväggen, en hyfsat brant, men tyvärr inte så hög is vid Edsviken nära Sollentuna. Det var i alla fall tillräckligt för att kolla att stegjärnen satt som de skulle, och för att slipa av den där värsta råheten i teknik. Ett litet, brant och väldigt tappigt (poröst) isfall kanske inte är optimalt att börja på för en axelskadad nybörjare, men det var i alla fall isklättring. Jag tog mig upp på första försöket, men helv.te vad jobbigt det var! Andra varvet gick betydligt enklare, och efter ett par varv till tog jag mig faktiskt upp till och med utan yxor. Vi testade också lite mixklättring och det var nog mera min stil. Som vanlig klättring, men med den skillnaden att kontakten mot klippan bestod av fyra små spetsar i metall i stället för tio fingrar och två gummiklädda fötter.
Älvfåran, Trängslet. Foto: Daniel Johansson

Suggestiva former på klippformationer i älvfåran.
Då så, då var man fullärd. Bara att se sig om efter mer utmanande äventyr. Daniel har pratat om Trängslet, vi hittar en helg och åker. Det är vackert. Kallt, men vackert. Minus tjugoen och en halv grad visar termometern när vi kliver ur bilen. Daniel har varit här förut, men hittar inte riktigt rätt. Ett par mindre isar finns nedströms. Brudslöjan, det fina, finns närmare dammen. Vi går lite fram och tillbaka innan vi hittar rätt. Här är isen mer kompakt än på Borgväggen, och inte fullt lika brant. Det har kommit rapporter om att Brudslöjan luktar skit, och det stämmer. Kanske stinker det lite mindre på grund av kylan, det känns inte som ett stort problem. Jag har hittills under dagen kunna hålla värmen bra. Säkrar Daniel och börjar frysa lite lätt om fingrarna. Inga problem. Jag är varmblodig och brukar inte frysa. När jag kommer igång så blir det bättre. Lägg av! ropar Daniel. Jag kopplar ur honom och drar på mig de handskar jag ska klättra i. Nu är fingrarna kalla. Handskarna också. Säkring klar! Jag börjar klättra. Det är någonstans mellan femton och tjugo grader kallt. Jag övergreppar yxorna. Noll blodflöde. Fingrarna domnar bort, jag känner knappt hur jag håller i yxorna längre, men lyckas ta mig upp med skruvar och allt. Sätter mig på toppen och får avnjuta mina allra första screaming barfies. Förstår plötsligt det märkliga namnet. Det är så kallt att man vill skrika och samtidigt kommer ett kraftigt illamående. Kanske inte riktigt så man vill kräkas, men ändå. Mitt i ångesten tittar jag upp och ser att Daniel filmar.






När man går i den mer eller mindre torrlagda älvfåran vid Trängslet finns det partier som är inte fullt lika torrlagda. Det är alltid is på dessa, men hur tjock den är kan variera. Jag går först. Trampar igenom och försöker häva mig upp på kanten framför mig (det är närmast land) men trycker loss ytterligare en bit is stort som ett pingisbord. Jag går i till midjan, Daniel trampar ner ena benet. Kommer upp. Vi debatterar om huruvida vi ska fortsätta vår promenad i omgivningarna eller om vi ska springa mot bilen. Det är som sagt inte direkt blidväder. Vi fortsätter i alla fall, trots att jag känner hur det rinner ner lite vatten i båda kängorna. Efter mina screaming barfies är fingrarna varma. Faktiskt hela dagen. Och resten av kroppen också. Jag har alltså gått ner mig till midjan, är blöt om benen och även i viss mån om fötterna. Det är femton-tjugo grader kallt och ändå håller jag värmen. Byxorna blir som pansar, och även de slingor som doppats i vattnet. Kameran var klippt i selen och blev doppad den också, men klarade sig tack vare ett vare ett bra fodral.

Stora fallet, spillrännans mynning. Daniel tittar upp från vänster sida. Enligt mångas tolkning off-limits för klättring.
Till sist går vi i alla fall till bilen. Äter nötter och dricker varsin halvlitersläsk som vi lämnat i bilen över dagen. Det går väldigt trögt i början, innan den frusna slasksörjan i flaskan har smält lite.

Fortsättningen? Resa till Rjukan är bokad. Ja, och så har jag förstås beställt nya yxor (sånt där gammalt skit jag tog över från Daniel kan man ju inte klättra med). Och skruvar. Bland annat.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar